Jag kom och tänka på en grej nyss.

När jag gick i högstadiet, eller ja, egentligen hela min skolgång fram tills nu, så har jag varit så himla tyst och försynt av mig. Sa jag vad jag tyckte eller räckte upp handen i en konversation med klassen fick jag alla blickar på mig. Men den tiden är som bortblåst nu. Jag tror att nyckeln var att jag "började om" allting i gymnasiet. Jag kom med helt tomma händer och hade bara mig själv. Men vips så fick jag världens underbaraste klasskompisar och den där rädda, blyga maria var ett minne blott.

Enda sen jag började bry mig om vad jag hade på mig, hur jag såg ut och allt det där, hade jag precis som alla andra. Sa någon att en tröja var ful höll jag med även om jag egentligen ite gjorde det och såg till att inte köpa den. Jag höll mig oftast tyst för att jag inte skulle säga något som någon annan tyckte.

Vad jag vill ha sagt är egentligen att man ändras så fort och att göra något man är rädd för kan löna sig!