Söndagen den 27 december vid 10 tiden - mardrömmen..

Vaknade med ett skrik när mamma kom in till mig och sa vad hon nyss fått höra i telefonen. Morfar hade tagit sitt sista andetag. För hans skull var det de bästa. Han slapp ligga halvt förlamad i sjukhussängen, inte ha ork till att prata eller röra mer än pekfingret på höger hand.

Jag tänker på alla fina minnen vi har tillsammans. När jag var liten och satt i hans knä i soffan, vi jämförde våra fingrar, vems som var stört och längst. självklart vann han. När vi spelade handduks fia-med-knuff. Morfar vann alltid men med det hjärta av guld han hade spelade vi tills alla hade vunnit en gång. De sista minnerna jag har av honom är dels dagen innan julafton. Jag, mamma och sara var upp till honom. Mamma gick ut för att ringa ett samtal och jag och sara satt brevid morfar, den dagen var han så pass pigg att han kunde viska fram ljud, men dock väldigt otydligt. Han orkade ha ena ögat lite halvt öppet. Han frågade mig om jag hade körkort och berättade att jag ska börja köra när som helst, bara vi får tid. Då sken han upp och öppnade ögonen, frågade om hans andra barnbarn hade körkort och såg för stunden ganska lycklig ut. Senare så kunde jag inte hålla inne gråten utan det forsade ner för kindera på mig. Med den kraft han hade lyffte han sin varma hand mot min kind och torkade tårarna och flätade in sina fingrar i mitt hår, sa "jag har ett så vackert barnbarn, gråt inte" Det var sista dagen han var någolunda kontaktbar. Julafton var vi upp men då fick vi inte någon större kontakt med honom. När vi var upp på juldagen igen var tillståndet detsamma som julaftonen. Tidigare hade han kramat handen när man sa hej, men inte längre. Han hade fått lunginflamation och andades jättetungt och fort, nästan hyperventilerade emellanåt. Jag la mitt huvud brevid hans på kudden och pratade med honom, tackade för julklappen och sa att jag älskade honom. Försökte få han att lugna andningen. Tillslut lugnade han ner sig och han lyffte handen och letade efter min hand och flätade ihop våra fingrar, vi låg så i nästan 2 timmar, jag grät så jag blötte ner hela kudden och det rann en tår från morfars öga. Han måste ha känt att jag legat där brevid honom. Men nu är hans liv slut och himlen fått en ängel med ett hjärta av guld. Min älskade morfar, vi ses en dag.