Natten mellan den femte och sjätte maj 2005 väckte mamma mig och sa att vår första egenuppfödda hona Liselotte födde. Jag rusade upp och det ploppade ut ungar i en rasande fart. Så fort att hon inte hann ta bort hinnorna på dem. Det fick jag och mamma göra. Allra sist kom det ut två små parvlar, En på 39 och en på 46 gram. Liselotte var helt slut efter förlossningen och alla 6 ungar var ganska trötta. Nellie, som var hennes burkamrat hade tre dagar tidigare fött tre stora friska ungar så hon tog hand om fyra av Liselottes ungar lite. Men de små ungarna, Dashira och den minsta, en liten flicka jag kallade Lillskrutten tog inte Nellie hand om och de förtog inte att de skulle gå dit. Det var i början av vår uppfödning och då hade man inte de där ögonen att se som de är någon idé att försöka rädda ungarna, eller låta naturen göra sitt. Vi satt oss med varsin unge och en handduk och började värma de eftersom de inte fick vara hos någon av mammorna. Vi satt i timmar, tills Lillskrutten gav upp och somnade i min hand, i fosterställning. Mamma hade gått och lagt sig men jag klarade inte av det. Så jag tog över Dashira och fick henne att börja gå och jag minns att hon försökte snutta på mina fingrar. När hon sedan kom så långt att hon iaf låg hos de andra ungarna för att värma sig kunde jag gå och lägga mig. Liselotte vart värre och värre, vi försökte med allt vi då kunde men klarade henne inte. När ungarna var 6 dagar lämnade hon oss och hennes nu 5 ungar. Snälla Nellie fick då adoptera 5 ungar och hade plus sina egna tre, sju ungar att föda upp. Hon var en supermamma och räddade livet på alla ungarna. Men Dashira förstog aldrig att hon skulle dia då heller. Så hon är uppfödd på Baby Semp och Fortimel. Jag kommer ihåg att hon tappade all päls på mage,rygg och rumpa. Bara huvudet och tassarna som var behårade. När det var dags för ungarna att flytta hemifrån kunde jag inte släppa Dashira, för det var jag som räddat hennes liv och kommit henne så nära. Hon fick stanna. Ju längre åren gick ju mer började jag tveka på för vems skull jag räddade henne den där natten. Var det verkligen för henne eller var det för min? Hennes mage kändes ihålig på något vis men ändå åt och drack hon inte mer eller mindre än normalt. Hon var inte förstoppad eller något sånt. Men nu häromdagen när jag skulle ta upp henne hade hennes mage rasat ihop. Det rann bara ur henne. Vi gav henne bara fast mat, alltså inte vitkål och gräs. Ett tag tyckte jag det vart bättre men i söndags kväll vägrade hon röra moroten och var lös i magen igen. När jag gick upp på måndagsmorgonen hade hon somnat in. Att åka till veterinären hade resulterat samma sak. Men nu fick hon ju ändå somna in hemma där hon kände sig trygg. Det såg ut på henne som om hon dött sovandes. Vilket på ett sett känns skönt. Lägger in en bild på Dashira och hennes överlevande kullsyskon som jag tycker är väldigt söt.

Det är Dashira som står mitt i tallriken och äter.

Lite övrigt då. Jag har haft en underbar helg med min bästa vän :) Vi kom på att vi har varit väldigt dyra i drift. Restaurang fredag kväll, pizzeria lördagkväll och grekiskt restaurang söndag lunch. Jag visste att Sara var lika tokig i grekmat som jag. Och hon har sagt mycket att hon skulle vilja äta på en riktigt fin och god restaurang. Så hon fick i present av mig att äta vad hon ville, vart hon ville och hur mycket hon ville. Vi åkte alltså till greken på söndagen och åt så vi var mätta tills måndag lunch, iaf jag!

Igår morse kände jag att de gjorde som ont i lungorna när vaknade. Men det var inget jag tänkte på mer så jag åkte till skolan och när jag fick en skrattattack högg det till i lungan eller där någonstans. Men när jag lät bli att skratta kändes det inte. På kvällen började det även göra ont hela tiden och när jag la mig ner för att sova kändes det som om någon stog på bröstkorgen. Vi ringde till sjukvårdsupplysningen och pratade med dem óm de tyckte vi skulle behöva åka in på akuten. Det är verkligen inget jag önskar göra, och speciellt inte en natt. De sa att om det vart värre skulle vi åka in. Och jag skulle prova ta en alvedon utifall det var en muskel som gjorde ont. Om det inte vart någon skillnad var vi tvugna att åka in akut. Men jag tyckte det kändes bättre. Är hemma idag då jag sovit så dåligt inatt och har fortfarande lite ont. Vi har tid hos läkarn vid två. Känns så obehagligt att ha ont just där. Även om jag legat med hjärtmätare i veckor då jag är prematur och kan vara gaaanska säker på att hjärtat är friskt blir man ändå rädd. Nu tror jag inte att jag som 16 åring och äter hyffsat bra och så skulle få problem med hjärtat men. Hällre det säkra före det osäkra.

Igår anmälde jag hela min bunt till utställningen i Valbo!

Nu ska jag göra mig något att äta :)

 

sara

20 maj 2009 14:08

vila i frid söta "eld bollen" Dashira, favvis!!!

http://sari.bloggagratis.se

 

Prematurmamma 25+5

1 juni 2009 14:11

I vilken vecka är du född?

http://www.mintummelisa.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

läs min blogg på mariauusimaki.blogg.se istället!

Jag får inte till det med att ladda upp bilder från mobilen hit till bloggen, så jag byter blogg till blogg.se. jag hoppas att ni tappra läsare som följer mig här fortsätter i blogg.se. den nya bloggen heter mariauusimaki.blogg.se :-)...

Godmorgon! Varje dag (förutom igår när grannen klippte gräset) så har jag sovit till 11. En perfekt tid, precis lagom till solen börjar bli varm och solvänlig!   Tänkte bara tipsa er om karotentabletterna jag äter. Jag började med dem för att jag...

Kvällens egentliga planer gick i kras, börjar tröttna på att arrangera saker när folk hoppar av i sista sekund! nu blev kvällen bra, om inte bättre, ändå. jag och marcus åkte in till stan, köpte med oss lite fika och satte oss vid slussen. Södertälje...

Vaknade rätt så tidigt idag, vår morgonpigga granne vars gräsmatta börjar precis utanför mitt fönster fick för sig att klippa gräset imorse. Men - mer tid till att sola!   För ett tag sedan nämnde jag det där skolarbetet som jag fått en idé till....